bjerslands

MITT HJÄRTA LIGGER där inne, bakom en sköld så stark att inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Jag vet att jag har en uppgift, en viktig sådan och att jag är på väg mot rätt mål. Under tiden uppvaktas jag av riddarna men de tar sig inte ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för jag gör det omöjligt för dem. Jag är en naturkvinna, en kvinna med så stark intuition att jag stundtals skulle kunna flytta berg med min vetskap om att det finns en annan sida. Natten är lång och ibland ligger jag vaken och lyssnar till syrsorna, deras läten gör mig lugn. Jag vill sova men kan inte. När mina tankar flyger är det bättre för mig att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i mitt huvud under dagen. Vad som ska hända mig vet ingen, som alla andra söker jag lycka och kärlek men för mig är det djupare än så, jag är inte som alla andra. Men ibland lurar jag mig själv för några sekunder, jag stångas och slåss, för någonstans där där inne vill jag vara som de, det är jobbigt att vara som mig. Demonerna jagar mig lätt om jag inte lyssnar. Då blir en liten bagatell till en storm, en storm som för med sig dystra vindar.
Men varför släpper jag inte in dem, dessa tappra soldater som krigar i kärlekens krig. För någon har skadat mig och det enda jag har kvar är rätten till mitt ensamma hjärta? Det ska inte få tas ifrån min hand fören jag med absolut visshet står inför mannen som jag har i mitt liv, han som är stark nog att lyfta det vidare, min man som kommer låta mig flyga fritt ibland världens barn. Jag måste få upptäcka själv ibland, utan att kallas självisk, bara för att jag är sådan. Jag måste få vara skitig och ruffsig på en strand utanför Thailand eller på Ibiza utan tider och regler, jag vill bara vara, jag vill upptäcka själv, för det har jag alltid gjort.
När stormen lagt sig driver vågorna sakta in mot hamn, mitt blonda hår flyger i vinden och det är plötsligt lättare att andas. För någonstans där inne vet jag att jag kommer att vinna Demonerna kommer aldrig att fånga mig, om jag inte väljer fel väg. Båten ska snart lämna hamnen, medan vi människor gör det vi är bäst på - Blundar och går vidare.

Ibland tror jag att det är för att mina demoner jagar mig som jag inte kan få nog av någonting. Hur mycket jag än fyller i mitt tomrum så känns det alltid tomt. De skriker altid efter något mer. Men jag vet att jag döljer en sanning och att väntan inte leder någon stans.   Och om jag behöver förklara den skugga som vilar i tiden, snälla förstör inga minnen, ni vill inte se mig såhär. Jag vet vad som måste göras men ändå sitter jag kvar här, i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag vill inte spara min längtan och jaghar tänk men aldrigfått tala. Jag är så feg att jag viskar, du hör säkert ingenting alls. Jag ska klara av allting i mitt liv. Jag är såpas stark så att jag orkar det. Jag vågar och jag orkar. Och INGEN kan förstöra mitt hopp.